Blogginlägget för vecka 39 handlar om boken "den ovillige fundamentalisten", som är skriven av Mohsin Hamid. Boken handlar kortfattat om pakistaniern Changez, som åker till USA för att studera. Han går ut universitetet med toppbetyg. Han träffar en tjej och får ett välbetalt jobb på en firma som värderar värdet på andra företag. Men när 9/11 dåden inträffar vänds hela hans värld upp och ned. själva boken är skriven ur Changez synvinkel, eftersom att det är Changez själv som, parallellt med bokens handling, sitter på ett fik i Pakistan och berättar sin livshistoria för en amerikan.
Under lektionen då vi talade om den här bokens mönster, var den enligt mig mest intressanta teorin att alla personer i boken skulle ha en dold innebörd. Changez skulle betyda changes, som är engelska för förändringar, Erika (tjejen som Changez är kär i, och som sedan försvinner, och troligen tar självmord) skulle vara en förkortning av Amerika. Alla namnen skulle med andra ord vara symboler för något. Amerika klamrar sig fast vid sin för längesedan gångna storhet. Och Changez skulle kunna motsvara 9/11 som är den stora vändpunkten i boken.
Några andra teorier som kom upp var att Changez alltid törstade efter det som han inte hade. När han var i Pakistan ville han till USA och skaffa ett jobb och få en utbildning. När han väl hade ett jobb och en utbildning så ville han tillbaks till Pakistan.
Och den mest förekommande frågan, som det även förekom mest spekulerande kring var frågan om Changez i slutet av boken blev mördad av amerikanen som han berättade sin livshistoria för. Tråkigt nog så finns det inget egentligt svar på den frågan, så jag skulle vilja referera till mitt titelförslag på teater "utan titel". mitt titelförslag där var "valfri titel . och i den här boken skulle jag vilja säga att ett passande slut skulle vara ett valfritt slut, där läsaren skapar sin egen tolkning.
/Vidar Ekström
söndag 30 september 2012
söndag 23 september 2012
Teater - "Utan titel"
I dag är det dags för ytterligare en bloggfråga, den fjärde och sista den här veckan. Eftersom vi i klassen har fått se teaterpjäsen "Utan titel" så lyder bloggfrågan naturligtvis: "Vad bär du med dig från den? Varför? Finns det något i diskussionen kring möjliga titlar som du tyckte var viktigt eller intressant?"
Svaret på frågan finner du/ni här nedanför:
Föreställningen var en monolog (det fanns med med andra ord bara en skådespelare), som till största del handlade om livet som flykting. Hur hemsk flykten kunde vara, hur svårt vissa kan ha att anpassa sig till den nya kulturen och framförallt om hur hemskt man kunde ha det i hemlandet. Något som verkligen berörde mig var när skådespelaren berättade om när skolan hade delat ut guldnycklar till barnen. Guldnycklarna betydde på ett ungefär att barnen skulle få hjälpa landets armé genom att verka som minröjare. Med andra ord skulle barnen få springa framför armén över minfälten och offra livet för att armén skulle komma fram oskadd. När huvudpersonen sedan kom hem och viftade med guldnyckeln framför sin mammas ansikte bestämde hon sig för att ta sin familj och fly till Sverige De blev tvungna att resa illegalt, med falska pass, i vilka det påstods att de var Italienare.
Jag tycker att det är ofattbart hemskt att man kan lura barn att de ska få ett ärofullt uppdrag och kämpa för landet, när man endast använder dem som kanonmat. Det är enligt min mening alldeles omänskligt, vilka (grovt uttryckt) djävlar skulle kunna göra något så hemskt!!?
Något som skådespelaren också berättade var att minorna kunde vara svensktillverkade, vilket inte heller är klokt. Vi i Sverige, som är en fredlig demokrati, ska inte förse diktaturer med medel som de tillgriper för att våldföra sig på de mänskliga rättigheterna. Det är så omoraliskt så att man mår illa...
Något som också skakade om mig var hur de beskrev det extrema kvinnoförtryck som fanns i landet. Som att kvinnor och män inte får vistas i samma rum, att kvinnor får inte visa håret och att kvinnorna inte ens får prata med män!
Vi fick senare diskutera olika titlar som vi tyckte passade till pjäsen. Det mest förekommande ordet i titelförslagen var så klart "guldnyckeln", eftersom det var den som fick den här familjen att fly. Men det fanns flera alternativ som jag tycker skulle ha passat, som till exempel "Persiskt te" eller "Flykten". Eftersom pjäsen var väldigt komisk så gillade jag även förslaget "Me and my pall" eftersom skådespelaren satt på en sliten pall som han verkade gilla väldigt mycket. Om jag skulle ha namngett pjäsen skulle jag nog ha valt att ge den namnet "Valfri titel". Det skulle öppna för publiken att skapa sin egen tolkning av pjäsen.
/Vidar Ekström
lördag 22 september 2012
Dikten - dess fram och baksidor
Här kommet det andra inlägget (och den tredje bloggfrågan). Det bör kanske tilläggas att anlednigen till att jag skriver mina inlägg nu och med ett så kort mellanrum, (egentligen har jag bara en fråga per vecka), är att jag först var sjuk, och sedan har haft problem med att skapa bloggen (jag är inte direkt van vid att blogga, när jag använder en dator brukar jag oftast spela spel). Men nu när bloggen är skapad är det dags att ta itu med hemläxan och arbeta ifatt.
Bloggfrågan lyder: "Vilken dikt läste du? Vilka tankar väckte dikten hos dig? Fundera över varför du kände/tänkte som du gjorde?"
Under den här svenskalektionen har vi i grupper om fyra fått arbeta med att analysera en dikt, som vi tilldelats. Vår grupp tilldelades dikten "Jag vill möta..." av Karin Boye. Karin Boye föddes år 1900 och avled år 1941 då hon tog självmord genom en överdos sömnpiller.
Dikten ser ut som följer:
"Jag vill möta..."
"Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös."
Jag tycker personligen att det är en mycket vacker dikt, full av metaforer och rim. Och diktens innebörd, som jag tolkar den, är att om man vill bli älskad och omtyckt så skall man våga vara sig själv. Man ska inte göra som en hummer, krabba eller mussla, och dölja sitt mjuka inre bakom ett hårt skal, utan man ska våga blotta det och vara stolt över vem man är.
Anledningen till att jag tolkar dikten som jag gör, är att dikten inleds med att hon döljer sig bakom en rustning, men att hon gör det för att hon skäms och för att hon är rädd. Med andra ord gör hon som jag tidigare beskrev och döljer sitt sköra inre bakom ett skyddande skal. Men i den andra strofen så vill hon kasta sina vapen, eftersom att hon tror att man aldrig kommer att kunna bygga en vänskap grundad på en falsk identitet. Hon längtar efter att helt få vara sig själv. I den tredje strofen säger hon att även de mest inåtvända och mest hopplösa personerna kan utvecklas till något positivt, bara de släpper ut sitt inre. Sedan säger hon att ens sköra inre faktiskt är starkare än fasaden man väljer att bära utanpå. Den som vågar vara sig själv är modigare än den som skapar en falsk fasad. I den avslutande strofen, säger hon att hon känner sig säker där hon tidigare var rädd och osäker och att hon har insett att allt blir bättre om man är sig själv.
Här kommer min tolkning i diktform:
Jag vill våga... av Vidar Ekström
Jag var häftig, modig och tuff där jag drog fram
Bloggfrågan lyder: "Vilken dikt läste du? Vilka tankar väckte dikten hos dig? Fundera över varför du kände/tänkte som du gjorde?"
Under den här svenskalektionen har vi i grupper om fyra fått arbeta med att analysera en dikt, som vi tilldelats. Vår grupp tilldelades dikten "Jag vill möta..." av Karin Boye. Karin Boye föddes år 1900 och avled år 1941 då hon tog självmord genom en överdos sömnpiller.
Dikten ser ut som följer:
"Jag vill möta..."
"Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös."
Jag tycker personligen att det är en mycket vacker dikt, full av metaforer och rim. Och diktens innebörd, som jag tolkar den, är att om man vill bli älskad och omtyckt så skall man våga vara sig själv. Man ska inte göra som en hummer, krabba eller mussla, och dölja sitt mjuka inre bakom ett hårt skal, utan man ska våga blotta det och vara stolt över vem man är.
Anledningen till att jag tolkar dikten som jag gör, är att dikten inleds med att hon döljer sig bakom en rustning, men att hon gör det för att hon skäms och för att hon är rädd. Med andra ord gör hon som jag tidigare beskrev och döljer sitt sköra inre bakom ett skyddande skal. Men i den andra strofen så vill hon kasta sina vapen, eftersom att hon tror att man aldrig kommer att kunna bygga en vänskap grundad på en falsk identitet. Hon längtar efter att helt få vara sig själv. I den tredje strofen säger hon att även de mest inåtvända och mest hopplösa personerna kan utvecklas till något positivt, bara de släpper ut sitt inre. Sedan säger hon att ens sköra inre faktiskt är starkare än fasaden man väljer att bära utanpå. Den som vågar vara sig själv är modigare än den som skapar en falsk fasad. I den avslutande strofen, säger hon att hon känner sig säker där hon tidigare var rädd och osäker och att hon har insett att allt blir bättre om man är sig själv.
Här kommer min tolkning i diktform:
Jag vill våga... av Vidar Ekström
Jag var häftig, modig och tuff där jag drog fram
Men innerst inne var jag feg och rädd.
Jag ville kasta min låtsade fasad
och våga vara mig själv.
Jag hade sett folk som vågat blotta sitt inre
sett hur de bemötts med skratt och glädje.
Att göra något som ingen annan vågar är modigt
men att göra vad du själv inte vågar är modigare.
Där alla tidigare var osäkra och rädda, slår nu vänskapen rot
jag vill vara där och ta del av den glädjen.
Som mig själv.
Ungefär så här skulle jag översätta Boyes dikt.
/Vidar Ekström
Hanna, Huset, Hunden - en reflektion
Här inleds det första inlägget i min blogg. Bloggen är en uppgift vi har fått på en av våra svenskalektioner, och den andra bloggfrågan jag ska besvara (den första har jag inte kunnat hitta, och kan därför inte heller besvara den.) lyder: "vad du tyckte om Hanna huset hunden först - och om, och i så fall hur, din läsupplevelse förändrats under/efter samtalet?" och här kommer svaret:
Vi i klassen N12e har under vår svenskalektion fått läsa, diskutera och reflektera kring barnboken Hanna Huset Hunden, skriven av Anna-Clara Tidholm, utgiven år 2004. Min första uppfattning av boken var dels frustration, irritation och obehag eftersom jag kände att det fanns ett budskap, en djupare mening, precis under ytan i texten. En djupare mening som var precis utom räckhåll för mig. Men jag kände mig också upprymd, glad och intresserad, därför att jag inte direkt kunde dra några slutsatser om vad författaren ville förmedla till läsaren. Det var en intressant upplevelse, att läsa en bok avsedd för barn som jag, som femtonårig bokmal, inte kunde förstå innebörden av. Jag var så att säga, ganska exalterad över uppgiften.
Men jag måste ändå erkänna för mig själv, att jag innerst inne kände mig lite smått skeptisk till den här författaren, hur skulle att litet barn kunna förstå vad en person i gymnasiet inte kunde förstå? Hur skulle de reagera på en så mörk och skräckfylld bok, fylld med underförstådda meningar, i både bild och skrift?
Lektionen flöt på med att klassen delades upp i par, där vi fick börja diskutera boken. Det är varje gång lika förvånade hur mycket mer två personer som diskuterar kan komma fram till än en person som tänker själv. Jag och min samtalspartner diskuterade mycket kring bilderna i boken. Min partner var ganska intresserad av halsduken som Hanna stickade genom hela boken, medan jag snarare lade mitt krut på att reta upp mig själv över de konservativa könsnormerna i boken. Som till exempel att huvudpersonen Hanna ägnade all tid åt att sitta hemma och sticka. (Jag måste bara få tillägga inom den här parentesen att jag verkligen avskyr könsnormer, och att det retar mig extra mycket att man börjar med dem under barnens unga år. Därför tycker jag att det är mycket opassande att det finns sådana i barnböcker). När vi sedan redovisade vad vi kommit fram till i grupperna så fick vi höra de andra gruppernas slutsatser. Det fanns flera som trodde att det handlade om en skilsmässa eller om Hannas kärleksproblem. Lektionen fortsatte med en mer öppen diskussion i hela klassen. Efter flera handuppräckningar och efter att läraren gått igenom en del saker på tavlan som vi sagt som hon tyckte var bra eller värt att ta upp, så kunde nästan hela klassen dra slutsatsen: att boken handlade om en flicka som växer upp i ett missbrukarhem, med oansvariga och icke tillförlitliga föräldrar, och till slut om hur hon får hjälp av socialen och äntligen finner tryggheten.
Min uppfattning om boken hade vänts från att i ett betyg från ett till tio, ge boken en tvåa, till en sjua. Den djupare meningen skakade om mig ganska så rejält, och man inser hur bra man själv har det, som har ett eget tryggt hem med föräldrar som stöttar en och som man kan lita på. (Även fast det är ett faktum att könsnormerna fortfarande existerar, annars hade jag gett boken ett ännu högre betyg).
Det var allt för mitt första blogginlägg. Jag hoppas att du/ni som läser det här har uppskattat läsningen och att mina tankar har kunnat ge dig/er en tankeställare.
/Vidar
Vi i klassen N12e har under vår svenskalektion fått läsa, diskutera och reflektera kring barnboken Hanna Huset Hunden, skriven av Anna-Clara Tidholm, utgiven år 2004. Min första uppfattning av boken var dels frustration, irritation och obehag eftersom jag kände att det fanns ett budskap, en djupare mening, precis under ytan i texten. En djupare mening som var precis utom räckhåll för mig. Men jag kände mig också upprymd, glad och intresserad, därför att jag inte direkt kunde dra några slutsatser om vad författaren ville förmedla till läsaren. Det var en intressant upplevelse, att läsa en bok avsedd för barn som jag, som femtonårig bokmal, inte kunde förstå innebörden av. Jag var så att säga, ganska exalterad över uppgiften.
Men jag måste ändå erkänna för mig själv, att jag innerst inne kände mig lite smått skeptisk till den här författaren, hur skulle att litet barn kunna förstå vad en person i gymnasiet inte kunde förstå? Hur skulle de reagera på en så mörk och skräckfylld bok, fylld med underförstådda meningar, i både bild och skrift?
Lektionen flöt på med att klassen delades upp i par, där vi fick börja diskutera boken. Det är varje gång lika förvånade hur mycket mer två personer som diskuterar kan komma fram till än en person som tänker själv. Jag och min samtalspartner diskuterade mycket kring bilderna i boken. Min partner var ganska intresserad av halsduken som Hanna stickade genom hela boken, medan jag snarare lade mitt krut på att reta upp mig själv över de konservativa könsnormerna i boken. Som till exempel att huvudpersonen Hanna ägnade all tid åt att sitta hemma och sticka. (Jag måste bara få tillägga inom den här parentesen att jag verkligen avskyr könsnormer, och att det retar mig extra mycket att man börjar med dem under barnens unga år. Därför tycker jag att det är mycket opassande att det finns sådana i barnböcker). När vi sedan redovisade vad vi kommit fram till i grupperna så fick vi höra de andra gruppernas slutsatser. Det fanns flera som trodde att det handlade om en skilsmässa eller om Hannas kärleksproblem. Lektionen fortsatte med en mer öppen diskussion i hela klassen. Efter flera handuppräckningar och efter att läraren gått igenom en del saker på tavlan som vi sagt som hon tyckte var bra eller värt att ta upp, så kunde nästan hela klassen dra slutsatsen: att boken handlade om en flicka som växer upp i ett missbrukarhem, med oansvariga och icke tillförlitliga föräldrar, och till slut om hur hon får hjälp av socialen och äntligen finner tryggheten.
Min uppfattning om boken hade vänts från att i ett betyg från ett till tio, ge boken en tvåa, till en sjua. Den djupare meningen skakade om mig ganska så rejält, och man inser hur bra man själv har det, som har ett eget tryggt hem med föräldrar som stöttar en och som man kan lita på. (Även fast det är ett faktum att könsnormerna fortfarande existerar, annars hade jag gett boken ett ännu högre betyg).
Det var allt för mitt första blogginlägg. Jag hoppas att du/ni som läser det här har uppskattat läsningen och att mina tankar har kunnat ge dig/er en tankeställare.
/Vidar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)