Oidipus - Kortsiktiga ageranden

Dags för vecka 5:s bloggfråga (som oturligt nog skrivs i slutet av vecka 6). Under den gångna veckan har vi fått arbeta med myten om Oidipus. Frågan den här (förra) veckan lyder "din blogguppgift blir att skriva något om mötet mellan Oidipus och dig. På vilket sätt berörde, eller berörde inte, den här texten dig? Några tankar du fick av den - eller varför den inte väckte något alls?".

Först av allt vill jag klargöra (tro det eller ej) att jag aldrig tidigare läst Oidipusmyten. Därför har jag inga personlig erfarenheter att förankra mina reflektioner i, utan endast de fakta jag fått fram av att läsa själva myten. Mina reflektioner försvåras ytterligare av att myten var skriven i form av ett manus. Nu vill jag inte förtala manus - de är jättebra! - men det är mycket svårare att få till en bra inlevelse i berättelsen om den är skriven i manusform. 

Oidipusmytens huvudtema skulle jag säga är öde. Oavsett vilka försiktighetsåtgärder man vidtar är det fysiskt omöjligt att undfly ödet. Oidipus föräldrar försökte ta livet av honom för att han inte skulle kunna fullfölja det öde som förtäljts om honom, och tack vare deras reaktioner så lyckades Oidipus fullfölja det öde som förlagts honom.
Och vilket hemskt öde, att dräpa sin far och äkta sin egen moder, det är ju så att man mår illa. Jag undrar om det är så att gudarna skapar var människas öde (i sådana fall har de ett sinnessjukt sinne för humor), eller om ödet är något som ligger utanför gudarnas makt, som inte ens de kan förändra. När jag läst texten var min första tanke att den där Oidipus inte är riktigt klok. Han agerar så kortsiktigt och impulsivt att jag faktiskt undrar om han är vid sina sinnens fulla bruk. Vem skulle dräpa fem (eller var det fyra?) personer bara för att de ville passera honom på vägen? Visst, Oidipus var på dåligt humör efter att han hört talas om att han inte var sina (adoptiv)föräldrars biologiska son, men det är ju absurt! Vem slår ihjäl oskyldiga personer bara för att man är på dåligt humör?! Och för att ytterligare förvärra mitt intryck av honom så, när han får reda på att han fått barn med sin mor och dräpt sin far, så petar han ut sina ögon! Vilken sinnessjuk idiot skulle peta ut sina ögon av den anledningen?! Jag kan inte se att situationen överhuvudtaget förbättras av det. Om jag skulle bete mig som Oidipus skulle jag vara en arm och benlös, blind massmördare (Breivik skulle framstå som jultomten i jämförelse med mig) med varken ögonlock näsa eller tunga. Skalperad skulle jag nog också vara. (Jag överdriver kanske lite, men i förstår min poäng?). Nej, jag anser att Oidipus är en impulsiv, självcentrerad och kortsiktigt tänkande person som borde spärras in på psykhem.

Men själva myten däremot är väldigt intressant och bra, och visar att man inte kan kringgå det man måste göra. Oavsett hur ogärna jag än vill plugga matte så kommer jag behöva göra det för att kunna läsa vidare på högskola.

/Vidar Ekström

(Jag skriver en extra sektion här, som inte är relaterad till själva myten, utan snarare till innebörden av myten).
Existerar det något sådant som ödet? Mitt svar är faktiskt att ödet existerar. Jag sitter för tillfället på min skrivbordsstol och skriver, och då är frågan, skulle jag ha kunnat göra något annat i stället för att slutföra den här meningen? Nej, jag hade aldrig något annat val än att slutföra meningen. Om jag hade valt att inte slutföra meningen så hade jag aldrig haft valet att slutföra den. Det som ligger i det förgångna kan inte förändras, och är därför bestämt. Alltså hade Oidipus aldrig något annat val än att göra det han gjorde, så jag borde inte skriva så elaka saker om honom. Problemet är att i den världen som (vi tror att) vi lever i så går det inte att efterleva den här filosofin, det blir så jobbigt så att det är bättre att anpassa sig och foga sig efter ödet.

/Vidar Ekström