Oidipus - Kortsiktiga ageranden

Dags för vecka 5:s bloggfråga (som oturligt nog skrivs i slutet av vecka 6). Under den gångna veckan har vi fått arbeta med myten om Oidipus. Frågan den här (förra) veckan lyder "din blogguppgift blir att skriva något om mötet mellan Oidipus och dig. På vilket sätt berörde, eller berörde inte, den här texten dig? Några tankar du fick av den - eller varför den inte väckte något alls?".

Först av allt vill jag klargöra (tro det eller ej) att jag aldrig tidigare läst Oidipusmyten. Därför har jag inga personlig erfarenheter att förankra mina reflektioner i, utan endast de fakta jag fått fram av att läsa själva myten. Mina reflektioner försvåras ytterligare av att myten var skriven i form av ett manus. Nu vill jag inte förtala manus - de är jättebra! - men det är mycket svårare att få till en bra inlevelse i berättelsen om den är skriven i manusform. 

Oidipusmytens huvudtema skulle jag säga är öde. Oavsett vilka försiktighetsåtgärder man vidtar är det fysiskt omöjligt att undfly ödet. Oidipus föräldrar försökte ta livet av honom för att han inte skulle kunna fullfölja det öde som förtäljts om honom, och tack vare deras reaktioner så lyckades Oidipus fullfölja det öde som förlagts honom.
Och vilket hemskt öde, att dräpa sin far och äkta sin egen moder, det är ju så att man mår illa. Jag undrar om det är så att gudarna skapar var människas öde (i sådana fall har de ett sinnessjukt sinne för humor), eller om ödet är något som ligger utanför gudarnas makt, som inte ens de kan förändra. När jag läst texten var min första tanke att den där Oidipus inte är riktigt klok. Han agerar så kortsiktigt och impulsivt att jag faktiskt undrar om han är vid sina sinnens fulla bruk. Vem skulle dräpa fem (eller var det fyra?) personer bara för att de ville passera honom på vägen? Visst, Oidipus var på dåligt humör efter att han hört talas om att han inte var sina (adoptiv)föräldrars biologiska son, men det är ju absurt! Vem slår ihjäl oskyldiga personer bara för att man är på dåligt humör?! Och för att ytterligare förvärra mitt intryck av honom så, när han får reda på att han fått barn med sin mor och dräpt sin far, så petar han ut sina ögon! Vilken sinnessjuk idiot skulle peta ut sina ögon av den anledningen?! Jag kan inte se att situationen överhuvudtaget förbättras av det. Om jag skulle bete mig som Oidipus skulle jag vara en arm och benlös, blind massmördare (Breivik skulle framstå som jultomten i jämförelse med mig) med varken ögonlock näsa eller tunga. Skalperad skulle jag nog också vara. (Jag överdriver kanske lite, men i förstår min poäng?). Nej, jag anser att Oidipus är en impulsiv, självcentrerad och kortsiktigt tänkande person som borde spärras in på psykhem.

Men själva myten däremot är väldigt intressant och bra, och visar att man inte kan kringgå det man måste göra. Oavsett hur ogärna jag än vill plugga matte så kommer jag behöva göra det för att kunna läsa vidare på högskola.

/Vidar Ekström

(Jag skriver en extra sektion här, som inte är relaterad till själva myten, utan snarare till innebörden av myten).
Existerar det något sådant som ödet? Mitt svar är faktiskt att ödet existerar. Jag sitter för tillfället på min skrivbordsstol och skriver, och då är frågan, skulle jag ha kunnat göra något annat i stället för att slutföra den här meningen? Nej, jag hade aldrig något annat val än att slutföra meningen. Om jag hade valt att inte slutföra meningen så hade jag aldrig haft valet att slutföra den. Det som ligger i det förgångna kan inte förändras, och är därför bestämt. Alltså hade Oidipus aldrig något annat val än att göra det han gjorde, så jag borde inte skriva så elaka saker om honom. Problemet är att i den världen som (vi tror att) vi lever i så går det inte att efterleva den här filosofin, det blir så jobbigt så att det är bättre att anpassa sig och foga sig efter ödet.

/Vidar Ekström

Medea och Jason - Ett mytologisk dilemma

Nu var det dags att återigen återgå till bloggandet. För en gångs skull är jag faktiskt inte försenad med det nya inlägget (jag har 11 timmar på mig att skriva klart). Under våra svenskalektioner har vi arbetat kring antikens grekland, och därför bygger veckans bloggfråga på myten om Medea och Jason. Vecka 4:as bloggfråga lyder "I veckans blogginlägg ska du resonera kort kring ditt bästa argument för Medea eller Jason (vem du nu valde), förklara varför din person har mest rätt/minst fel, och i detta resonemang också få in ett citat från textutdraget som stödjer ditt resonemang."


Enligt min åsikt är det Medea som har minst fel. Hon förrådde sin familj och alla sina vänner, övergav allt hon ägde, för Jasons skull. Han återgäldar förtoendet med att vända henne ryggen och i stället äkta en konungadotter. Medea blir (förstås) förbannad på Jason för det. Jag skulle inte säga att Medea sedan handlar rätt, men om vi betänker vilken situation hon befinner sig i så är hennes handlingssätt åtminstone mer förståeligt. Utan vänner eller något av värde i ett helt främmande land. När Jason accepterade hennes hjälp och hennes hand, så accepterade han också ett väldigt ansvar, nämligen att det var hans plikt att se till att hon mådde bra och levde lycklig. Men i stället för att uppfylla sin plikt äktar i stället Jason en förmögen prinsessa.  Utöver det kan man betänka att om det inte varit för Medeas hjälp så hade Jason aldrig lyckats stjäla det gyllene skinnet, vilket sedan fick honom att bli så känd att en kung ber honom att gifta sig med hans dotter.
Jason förtjänar helt och fullt Medeas ilska, även om medea sedan handlar fel genom att ta hämnd på Jason genom att döda hans gemål.

/Vidar Ekström

Allmänna tankar - och dess påföljder (ingen uppgift)

Dagens tanke.

Existerar något innan vi själva upptäcker det?
Till exempel, jag ska köpa nya skor och vandrar då in i en sko-butik. Då slår tanken mig att, fanns skobutiken här innan jag kom dit? Eftersom att jag aldrig tidigare varit där, så kan jag inte vara säker på att den faktiskt fanns där. Inte heller kan jag vara säker på att den aldrig funnits där. När affären försvinner ur sikte undrar jag också om affären finns kvar, när jag inte är närvarande. Skapar jag nya ting som fortsätter att existera efter att jag avlägsnat mig därifrån? eller faller dem samman och återgår till att inte existera?
Tanken skulle åtminstone kunna passa in i vår värld, då vi inte kan bevisa att något finns när vi själva inte ser det. Detta skulle kunna innebära att vi skapar och avlägsnar nya människor och miljöer, utan att vara medvetna om det.

Nu, när jag sitter och skriver, kan jag också undra varför jag skriver "ni". Om min teori stämmer så finns ni inte när jag inte ser er. Alltså innebär det här att jag sitter här och, likt en virrig pensionär, pratar med mig själv.

Och vem vet, när jag inte ser något behöver inte det betyda att de upphör att existera bara för det, de kanske fortsätter att existera, men ser annorlunda ut, eller så är de oförändrade även när jag inte ser dem. Det går tråkigt nog inte att besvara mina frågor, eftersom det är omöjligt att se något utan att se det.

Men ha i åtanke att, exakt vad som helst kan finnas bakom er, utan att ni är medvetna om det.

Babel - Ett dilema

Vi har (inte så nyligen, eftersom att jag som vanligt är väldigt sen med att uppdatera i bloggen) fått besöka tv-huset och se på inspelningen av programmet "Babel". Där gästade två kända författare programmet, nämligen Jonas Hassan Khemiri och Jonas Gardell, De två Jonas:arna.
Blåggfrågan den här veckan (vecka 40, fast jag skriver det här vecka 46) lyder "OM det var alldeles nödvändigt att läsa någon av böckerna som nu Jonas Gardell respektive Jonas Hassen Khemiri precis kommit ut med - vilken skulle du välja, och varför?" svaret följer nedan.

Båda författarna gav ett intryck av avspändhet inne i studion, som förvånade mig. Om jag skulle stå inför en stor publik, och spela in inför ett program som förmodligen kommer sändas över hela Sverige  då skulle jag vara väldigt osäker och nervös. Jag vet inte hur de lyckades hålla sig så lugna, så jag utgick ifrån att det antingen rörde sig om att de kände sig så hemma på ämnet de skulle diskutera så att det dämpade oron,  eller om de i själva verket var vettskrämda, men bara bra på att hålla masken.
Båda författarna verkade vara väldigt kompetenta skribenter, framförallt Gardell verkade väldigt erfaren inom författaryrket. Om jag skulle läsa något av deras verk så skulle jag välja Gardells. Dels för att det rör sig om ett väldigt viktigt ämne, och för att han verkar vara en väldigt duktig författare. Men jag skall heller inte förtala Hassan Khemiris verk, som också verkar vara väldigt bra. Men, i dagsläge så vinner Gardells "Torka inte tårar utan handskar" över Hassan Khemiris "Jag ringer mina bröder".

/Vidar Ekström

Den ovillige fundamentalisten - är gräset är alltid grönare på andra sidan?

Blogginlägget för vecka 39 handlar om boken "den ovillige fundamentalisten", som är skriven av Mohsin Hamid. Boken handlar kortfattat om pakistaniern Changez, som åker till USA för att studera. Han går ut universitetet med toppbetyg. Han träffar en tjej och får ett välbetalt jobb på en firma som värderar värdet på andra företag. Men när 9/11 dåden inträffar vänds hela hans värld upp och ned. själva boken är skriven ur Changez synvinkel, eftersom att det är Changez själv som, parallellt med bokens handling, sitter på ett fik i Pakistan och berättar sin livshistoria för en amerikan.

Under lektionen då vi talade om den här bokens mönster, var den enligt mig mest intressanta teorin att alla personer i boken skulle ha en dold innebörd. Changez skulle betyda changes, som är engelska för förändringar, Erika (tjejen som Changez är kär i, och som sedan försvinner, och troligen tar självmord) skulle vara en förkortning av Amerika. Alla namnen skulle med andra ord vara symboler för något. Amerika klamrar sig fast vid sin för längesedan gångna storhet. Och Changez skulle kunna motsvara 9/11 som är den stora vändpunkten i boken.

Några andra teorier som kom upp var att Changez alltid törstade efter det som han inte hade. När han var i Pakistan ville han till USA och skaffa ett jobb och få en utbildning. När han väl hade ett jobb och en utbildning så ville han tillbaks till Pakistan.

Och den mest förekommande frågan, som det även förekom mest spekulerande kring var frågan om Changez i slutet av boken blev mördad av amerikanen som han berättade sin livshistoria för. Tråkigt nog så finns det inget egentligt svar på den frågan, så jag skulle vilja referera till mitt titelförslag på teater "utan titel". mitt titelförslag där var "valfri titel . och i den här boken skulle jag vilja säga att ett passande slut skulle vara ett valfritt slut, där läsaren skapar sin egen tolkning.

/Vidar Ekström

Teater - "Utan titel"

I dag är det dags för ytterligare en bloggfråga, den fjärde och sista den här veckan. Eftersom vi i klassen har fått se teaterpjäsen "Utan titel" så lyder bloggfrågan naturligtvis: "Vad bär du med dig från den? Varför? Finns det något i diskussionen kring möjliga titlar som du tyckte var viktigt eller intressant?"

Svaret på frågan finner du/ni här nedanför:

Föreställningen var en monolog (det fanns med med andra ord bara en skådespelare), som till största del handlade om livet som flykting. Hur hemsk flykten kunde vara, hur svårt vissa kan ha att anpassa sig till den nya kulturen och framförallt om hur hemskt man kunde ha det i hemlandet. Något som verkligen berörde mig var när skådespelaren berättade om när skolan hade delat ut guldnycklar till barnen. Guldnycklarna betydde på ett ungefär att barnen skulle få hjälpa landets armé genom att verka som minröjare. Med andra ord skulle barnen få springa framför armén över minfälten och offra livet för att armén skulle komma fram oskadd. När huvudpersonen sedan kom hem och viftade med guldnyckeln framför sin mammas ansikte bestämde hon sig för att ta sin familj och fly till Sverige  De blev tvungna att resa illegalt, med falska pass, i vilka det påstods att de var Italienare. 

Jag tycker att det är ofattbart hemskt att man kan lura barn att de ska få ett ärofullt uppdrag och kämpa för landet, när man endast använder dem som kanonmat. Det är enligt min mening alldeles omänskligt, vilka (grovt uttryckt) djävlar skulle kunna göra något så hemskt!!?

Något som skådespelaren också berättade var att minorna kunde vara svensktillverkade, vilket inte heller är klokt. Vi i Sverige, som är en fredlig demokrati, ska inte förse diktaturer med medel som de tillgriper för att våldföra sig på de mänskliga rättigheterna. Det är så omoraliskt så att man mår illa...

Något som också skakade om mig var hur de beskrev det extrema kvinnoförtryck som fanns i landet. Som att kvinnor och män inte får vistas i samma rum, att kvinnor får inte visa håret och att kvinnorna inte ens får prata med män!

Vi fick senare diskutera olika titlar som vi tyckte passade till pjäsen. Det mest förekommande ordet i titelförslagen var så klart "guldnyckeln", eftersom det var den som fick den här familjen att fly. Men det fanns flera alternativ som jag tycker skulle ha passat, som till exempel "Persiskt te" eller "Flykten". Eftersom pjäsen var väldigt komisk så gillade jag även förslaget "Me and my pall" eftersom skådespelaren satt på en sliten pall som han verkade gilla väldigt mycket. Om jag skulle ha namngett pjäsen skulle jag nog ha valt att ge den namnet "Valfri titel". Det skulle öppna för publiken att skapa sin egen tolkning av pjäsen.

/Vidar Ekström

Dikten - dess fram och baksidor

Här kommet det andra inlägget (och den tredje bloggfrågan). Det bör kanske tilläggas att anlednigen till att jag skriver mina inlägg nu och med ett så kort mellanrum, (egentligen har jag bara en fråga per vecka), är att jag först var sjuk, och sedan har haft problem med att skapa bloggen (jag är inte direkt van vid att blogga, när jag använder en dator brukar jag oftast spela spel). Men nu när bloggen är skapad är det dags att ta itu med hemläxan och arbeta ifatt.
 Bloggfrågan lyder: "Vilken dikt läste du? Vilka tankar väckte dikten hos dig? Fundera över varför du kände/tänkte som du gjorde?"

Under den här svenskalektionen har vi i grupper om fyra fått arbeta med att analysera en dikt, som vi tilldelats. Vår grupp tilldelades dikten "Jag vill möta..." av Karin Boye. Karin Boye föddes år 1900 och avled år 1941 då hon tog självmord genom en överdos sömnpiller.

Dikten ser ut som följer:

"Jag vill möta..."


"Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös."

Jag tycker personligen att det är en mycket vacker dikt, full av metaforer och rim. Och diktens innebörd, som jag tolkar den, är att om man vill bli älskad och omtyckt så skall man våga vara sig själv. Man ska inte göra som en hummer, krabba eller mussla, och dölja sitt mjuka inre bakom ett hårt skal, utan man ska våga blotta det och vara stolt över vem man är.

Anledningen till att jag tolkar dikten som jag gör, är att dikten inleds med att hon döljer sig bakom en rustning, men att hon gör det för att hon skäms och för att hon är rädd. Med andra ord gör hon som jag tidigare beskrev och döljer sitt sköra inre bakom ett skyddande skal. Men i den andra strofen så vill hon kasta sina vapen, eftersom att hon tror att man aldrig kommer att kunna bygga en vänskap grundad på en falsk identitet. Hon längtar efter att helt få vara sig själv. I den tredje strofen säger hon att även de mest inåtvända och mest hopplösa personerna kan utvecklas till något positivt, bara de släpper ut sitt inre. Sedan säger hon att ens sköra inre faktiskt är starkare än fasaden man väljer att bära utanpå. Den som vågar vara sig själv är modigare än den som skapar en falsk fasad. I den avslutande strofen, säger hon att hon känner sig säker där hon tidigare var rädd och osäker och att hon har insett att allt blir bättre om man är sig själv.

Här kommer min tolkning i diktform:

Jag vill våga... av Vidar Ekström

Jag var häftig, modig och tuff där jag drog fram

Men innerst inne var jag feg och rädd.

Jag ville kasta min låtsade fasad

och våga vara mig själv.

Jag hade sett folk som vågat blotta sitt inre

sett hur de bemötts med skratt och glädje.

Att göra något som ingen annan vågar är modigt

men att göra vad du själv inte vågar är modigare.

Där alla tidigare var osäkra och rädda, slår nu vänskapen rot

jag vill vara där och ta del av den glädjen.

Som mig själv.

Ungefär så här skulle jag översätta Boyes dikt.

   

/Vidar Ekström