Dikten - dess fram och baksidor

Här kommet det andra inlägget (och den tredje bloggfrågan). Det bör kanske tilläggas att anlednigen till att jag skriver mina inlägg nu och med ett så kort mellanrum, (egentligen har jag bara en fråga per vecka), är att jag först var sjuk, och sedan har haft problem med att skapa bloggen (jag är inte direkt van vid att blogga, när jag använder en dator brukar jag oftast spela spel). Men nu när bloggen är skapad är det dags att ta itu med hemläxan och arbeta ifatt.
 Bloggfrågan lyder: "Vilken dikt läste du? Vilka tankar väckte dikten hos dig? Fundera över varför du kände/tänkte som du gjorde?"

Under den här svenskalektionen har vi i grupper om fyra fått arbeta med att analysera en dikt, som vi tilldelats. Vår grupp tilldelades dikten "Jag vill möta..." av Karin Boye. Karin Boye föddes år 1900 och avled år 1941 då hon tog självmord genom en överdos sömnpiller.

Dikten ser ut som följer:

"Jag vill möta..."


"Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös."

Jag tycker personligen att det är en mycket vacker dikt, full av metaforer och rim. Och diktens innebörd, som jag tolkar den, är att om man vill bli älskad och omtyckt så skall man våga vara sig själv. Man ska inte göra som en hummer, krabba eller mussla, och dölja sitt mjuka inre bakom ett hårt skal, utan man ska våga blotta det och vara stolt över vem man är.

Anledningen till att jag tolkar dikten som jag gör, är att dikten inleds med att hon döljer sig bakom en rustning, men att hon gör det för att hon skäms och för att hon är rädd. Med andra ord gör hon som jag tidigare beskrev och döljer sitt sköra inre bakom ett skyddande skal. Men i den andra strofen så vill hon kasta sina vapen, eftersom att hon tror att man aldrig kommer att kunna bygga en vänskap grundad på en falsk identitet. Hon längtar efter att helt få vara sig själv. I den tredje strofen säger hon att även de mest inåtvända och mest hopplösa personerna kan utvecklas till något positivt, bara de släpper ut sitt inre. Sedan säger hon att ens sköra inre faktiskt är starkare än fasaden man väljer att bära utanpå. Den som vågar vara sig själv är modigare än den som skapar en falsk fasad. I den avslutande strofen, säger hon att hon känner sig säker där hon tidigare var rädd och osäker och att hon har insett att allt blir bättre om man är sig själv.

Här kommer min tolkning i diktform:

Jag vill våga... av Vidar Ekström

Jag var häftig, modig och tuff där jag drog fram

Men innerst inne var jag feg och rädd.

Jag ville kasta min låtsade fasad

och våga vara mig själv.

Jag hade sett folk som vågat blotta sitt inre

sett hur de bemötts med skratt och glädje.

Att göra något som ingen annan vågar är modigt

men att göra vad du själv inte vågar är modigare.

Där alla tidigare var osäkra och rädda, slår nu vänskapen rot

jag vill vara där och ta del av den glädjen.

Som mig själv.

Ungefär så här skulle jag översätta Boyes dikt.

   

/Vidar Ekström